Sprang precis 4km som kändes som 100mil ungefär. Förstår inte. Sprang en ny runda som jag trodde skulle vara mycket längre än den jag brukar springa... Men det var den inte. Eller jo, 1300m längre visserligen, men innan jag sprang så trodde jag att det skulle bli en halvmil. Minst. Men icket. Känner mig lite besviken. Har aldrig sprungit en halv mil innan. Skulle vara "kul" att göra det tror jag. I alla fall efteråt. Ha!
För de som undrar så började jag springa för ett halvår sedan ungefär. Hade aldrig gjort det innan. ALDRIG. Om man inte räknar en halvsnabb spurt till bussen med efterföljande astmaanfall som att springa förstås. Det var sjukt jobbigt att komma igång, jag gick mycket, flåsade och tyckte allmänt synd om mig själv. Skulle nog aldrig ha fortsatt om jag inte haft ett specifikt mål. Har jag bestämt att jag ska klara något så brukar jag göra det också. Mitt mål då var att springa 2km på 10minuter. Kändes totalt omöjligt i början kan jag säga!
Första gången jag sprang var i Januari, ungefär 5 månader efter att jag fött Aston. Det var på löpbandet på Friskis och Svettis. Kommer ihåg att jag sprang 2km på 18 minuter eller nåt sånt. Kunde lika gärna ha gått!
Sen sprang jag lite då och då, la inte riktigt ner min själ i det eftersom det kändes omöjligt att nå målet. Men så 6 veckor innan jag var tvungen att klara målsättningen så fick jag en morot! Jag blev kallad till fystesten hos Polisen. Nu eller aldrig tänkte jag och började träna stenhårt. Sprang nästan varje dag. Först en "vanlig" runda, sen var jag ute och sprang med min pappa några gånger och han coachade mig en massa. I slutet så joggade jag till en 400m bana och sprang 2km på tid på den, sen joggade jag hem igen.
På dagen för testerna var jag sjukt nervös. Min bästa tid på bana var 10min och 25sek. Man har 10min och 15sek på sig under testerna. Men jag blev så sjukt peppad av hela situationen och så ville man ju inte skämma ut sig... Slutade med att jag sprang på 9.59! Sjukt glad och stolt är jag för det.
Från att vara nyförlöst, aldrig någonsin ha sprungit, till att klara 2km under 10min. Jag tycker jag är sjukt bra! Haha.
Sen hjälpte ju inte det så mycket förstås. Det är andra tester också, man ska göra Harres Test, som är en hinderbana, på 16sek (googla så ser ni testen) och så ska man lyfta en docka på 77kg. Jag klarade Harres precis, men gick bet på dockan. Hade lyft min pappa som väger ungefär samma, men på dockan så ligger all vikt i bålen + att den är helt "död", slapp och därför känns som att det är mer än en vanlig person som väger samma. Jag fick helt enkelt inte upp dockan. Kändes bittert, jag fokuserade för mycket på min svagaste sida och missade det som jag trodde jag skulle klara.
Nu är det snart dags att söka igen. Om man vill söka. Jag har inte riktigt bestämt mig än hur jag vill göra. Vet inte om jag orkar lägga den tiden och energin på all träning som krävs. Jag vill verkligen vara überfit om jag blir kallad till fys igen. Tänker INTE misslyckas. Så... Hm. Får se hur det blir.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar