Träffade en liten plutt till bebis idag. Sådant är inte bra för ett klent hjärta som mitt. Är så sjukt svag för bebisar av någon anledning. Var inte alls det innan jag fick barn själv, men nu efteråt så vill jag röva bort varenda bebis jag ser. Så jag kan gosa och sniffa och pilla på dem. Och ha dem liggandes på min mage som en liten mini-koala.
Okey. Jag låter lite sinnessjuk inser jag nu. Haha. Men ja, det är så jag tänker, inte så jag gör så att säga. Dessutom inser mitt logiska jag att små bebisar är ganska jobbiga också om man måste ha dem 24 timmar om dygnet. De sover mycket förvisso, men de vaknar ofta också. Äter ofta. Bajsar ofta. Sen gör de inte så mycket mer.
Nä, de får nog behålla sin lilla bebis ändå. Snällt va? Ha! Han var verkligen übersöt och "snäll", men jag har ju mina egna bebisar att ta hand om. Aston är ju bebis fortfarande, och Dexter beter sig i alla fall som en ibland... (suck). Alla åldrar har verkligen sin charm ändå, och sina nackdelar. Gäller att försöka uppskatta tiden som är nu, för den försvinner så fort, fortare än man anar. Men det är svårt. Känns som man bara försöker överleva dagen många gånger...
Ha, nu lät jag sjukt bitter med det där sista, men det jag menar är väl att det är så mycket hela tiden. Man ska räcka till för allt. Man ska hinna med allt. Fast man har sovit dåligt, har mensvärk, huvudvärk och är allmänt misär så ska man ändå alltid finnas där. Helst med ett leende på läpparna. Har man inte det så får man dåligt samvete.
Lät ännu mer bitter nu. HAHA. Nä men jag är nog mest stressad. Stressad över att det känns som att jag inte hinner njuta av att barnen är som de är. För att det är så mycket annat. Vet liksom inte hur jag ska balansera allting. Försöker mitt bästa såklart och jag inser någonstans att det duger, att det får lov att duga, men jag vill ändå alltid vara bättre än vad jag är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar