Idag var min bror, hans fru och deras bebis här och hälsade på. Nämnda bebis är bara 4 månader yngre än Aston, men han känns så mycket yngre! Känns som att det var evigheter sedan Aston var så liten och gullig! Han är visserligen liten fortfarande, men nu när han går och babblar på (om än oförståeligt) så känns han mer som ett barn än en bebis.
Blev lite bebissjuk faktiskt. Eller om jag ska vara ärlig så har jag varit det ett tag. På ett rent emotionellt plan alltså, jag vill egentligen inte ha fler barn. Inte just nu i alla fall. Skulle aldrig orka med det. Men ändå så hugger det till i hjärtat när jag ser småttingar, och när jag var och hälsade på min vän Erica som är höggravid (BF imorgon) så blev jag sjukt avundsjuk. Vilket är helt konstigt, jag som avskydde att vara gravid. Men det är nåt speciellt med den där första tiden, den där lilla bebisbubblan man är i. Mysigt och apjobbigt på en gång, men som vanligt så kommer man ju bara ihåg den positiva biten...
Men. Blir inga fler barn här på åtminstone 5 år och förmodligen aldrig... (Blir lite ledsen av att skriva det). Först ska vi få något som kallas anständiga liv, med utbildning, jobb, fast inkomst och så vidare. Men då är frågan om man vill "börja om" igen när barnen blivit så pass stora att de är lite mer självgående. Äh, den som lever får se helt enkelt (pensionärs-Jessica i farten). Så länge får jag kanske låna någon annans bebis lite då och då (hint hint Erica!)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar