Vattkoppor.

Usch, jag har lite ångest för något vi gjorde igår... Känns som vi försökt undvika detta hela sommaren och nu så gjorde vi det med flit. Det är vattkoppor jag syftar på. Känns som att alla haft det den här sommaren, och om de inte haft det så har de trott att de eventuellt kanske kunde ha blivit smittade och bla bla. Det är ju en epidemi som går här i Stockholm, det var bara en fråga om tid förrän barnen skulle fått det ändå, särskilt nu när Dexter börjat förskolan.

Så när jag fick sms från brorsan att deras son fått vattkoppor så bestämde vi oss efter mycket velande att åka dit och smitta ner barnen med flit. Jag tycker det känns skitjobbigt nu. Men av alternativen som fanns så tror jag att vi gjorde rätt. Såhär resonerade vi:

• Barnen kommer troligtvis bli smittade under hösten i vilket fall
• Nu kommer vi kunna vara hemma båda två med barnen när de är sjuka
• Om de blev smittade senare skulle Henrik gå i skolan och jag få vara hemma själv med dem
• Om de blev smittade efter Januari så har vi båda börjat skolan och behöver vabba/missa skolan i 2-4 veckor

Det som vägde emot är att Aston fortfarande är så liten. Och att om barnen blir allvarligt sjuka (hjärnhinneinflammation till exempel) eller om barnen får en massa ärr så är det vårt fel. Dåligt samvete garanterat.

Om jag trodde att barnen skulle klara sig ifrån vattkoppor under hösten utan att vi smittat dem med flit så skulle vi aldrig gjort det. Men det känns som sagt som att det var omöjligt att slippa ifrån. Vi har varit nära flera gånger under sommaren och undvikit att träffa folk, och då har vi varit hemma allihop så det har funkat.

Jaja. Nu är det gjort i alla fall. Får hålla tummarna för att det blir en lindrig variant.