Livet är så underbart!

Fyfan vilken dag. Inte kul någonstans. Särskilt inte efter att jag hämtade Dexter på förskolan... Han hade inte sovit idag, och det bådar aldrig gott för utvecklingen av resten av dagen. Han ville åka vagn tillsammans med sin bror, det har de gjort förut och det har ju funkat... Gulligt är det också:

Men på bussen skulle Dexter "kamma" sin lillebror med kakan ni ser på bilden vilket var roligt i början men sen tröttnade Aston och ville upp. Jag tog upp honom och då fick Dexter psykbryt och blev helt hysterisk. Skrek och gnällde om att han också ville upp vilket var fysiskt omöjligt i en sprängfylld buss, jag stod inklämd och hade dessutom redan ett barn i famnen. Det skiter Dexter högaktningsfyllt i såklart, och fortsätter härja, håller på att välta vagnen bakåt som han håller på så får sätta honom ner med "våld" så han inte ska göra illa sig, han gör om allt och skriker som en stucken gris. Samtidigt blir Aston ledsen och korvar sig... Alla på bussen hatar mig förutom en mamma som försöker ge mig lite vindruvor att muta Dexter med. Jag tackar men säger att det inte kommer funka ändå, sen går jag av så fort bussen stannar, en station innan vi ska av egentligen. Han lugnar sig när jag kramat han en stund och pratat med honom, sen vill han stå på brädan hem.

Sen fortsätter dagen i samma stil, med utbrott vid maten och lite då och då rent allmänt. Aston har dessutom varit mycket gnälligare än vanligt och skrikigt utan (uppenbar) anledning mest hela eftermiddagen. Maken hade lång dag i skolan så kom hem en kvart innan läggning, då var jag redo att checka ut kan jag säga, men fick natta Aston ändå. Han ville inte sova, vred och vände sig i en timme, sen fick maken ta över för jag pallade verkligen inte mer. Till slut somnade han i alla fall...

Nu är maken iväg och köper tröstmat i form av pizza. Om den är äcklig så dör jag. Typ.